Berättelser om kyrkor i Skara stift
lista / karta Vårgårda kommun
Algutstorps kyrka
Berättelser om kyrkor
i Skara stift
lista
Algutstorps kyrka
Förmodligen uppfördes Algutstorps kyrka redan under tidig medeltid, även om kyrkan byggdes om på 1700-talet. Då fick kyrkan bland annat vapenhus, sakristia samt torn.
Det står också i gamla anteckningar att kyrka i mitten av 1700-talet blev ”beprydd med helig skrud”, vilket framför allt betyder att kyrkan fick en takmålning, föreställande den yttersta domen, målad av Sven Kinnander.
Det var inte alla som uppskattade målningen. När folklivsforskaren Nils Gabriel Djurklou besökte kyrkan år 1868 fann han dem vara gräsliga. Församlingen tog till sig av kritiken och vid en renovering i början av 1900-talet lät man spika upp ett nytt innertak av panelbräder, för att dölja målningarna. Men när man åter renoverade kyrkan på 1950-talet återupptäcktes målningarna, och man lät då ta bort paneltaket. Dock hade en fuktskada inträffat hos Belsebub, vilket gjorde att den delen av Yttersta domen inte gick att rädda för eftervärlden.
När man byggde om läktaren i samband med att man installerade en ny orgel, invigd i maj 1990, flyttade man trappan till läktaren. Då återfann man den gamla medeltida ingången åt väster.
Kyrkans gamla dopfunt är från tidig medeltid, och stod ursprungligen vid ingången. En kort tid under sista halvan av 1800-talet fungerade dopfunten som fot till predikstolen. Den hade då målats vit och bladrankan var grönmålad och förgylld. Vid renoveringen i början av 1900-talet flyttades predikstolen från sin dåvarande plats ovanför altaret.
Predikstolen är från 1600-talet och för att få fram originalfärgen har man varit tvungen att ta bort fem lager färg. Bland annat var predikstolen en tid dekorerad med de målade evangelistbilder som idag återfinns på läktarbarriären.
I början av 1900-talet återställdes också den gamla altaruppsatsen som är daterad till slutet av 1600-talet, även om skulpturerna kommer från olika tidsepoker. De två gestalter som finns på ömse sidor om korsfästelsescenen är troligen från ett gammalt altarskåp.
Den nattvardskopia som tidigare prydde nedre delen av altaruppsatsen flyttades 1950 till norra korväggen.
Dopfunten fick då också sin nuvarande placering.
Överstycket ovanför predikstolen, solen och duvan är av gammalt datum.
Kyrkuret som står vid korets norra sida tillverkades och skänktes till kyrkan i slutet av 1700-talet av prosten och riksdagsmannen Sven Anders Hwarfner, som var son till Ander Hwarfner, den man som ledde restaureringen av kyrkan tidigare samma århundrade.
I kyrkan yttre korvägg finns ett märkligt minnesmärke, vad som sägs vara en brynsten ”på vilket knektarna skola vässa sina bajonetter innan de drogo ut i krig” som det står i en anteckning. Denna sed ansågs ge framgång och skydd i de strider som förestod. Liknande stenar ska finnas vid kyrkor på en del håll i Tyskland, men i Sverige saknar de motstycke.
Kyrkklockan är enligt en anteckning gjuten på 1530-talet: ”Tempore Gostavi Regis Svecie et Sveno Jakobi episco Scaren”, alltså under Gustaf Vasas tid då Sven Jakobi var biskop i Skara. Det är en ovanligt stor kyrkklocka, och kan möjligen vara resultatet av att man lät smälta samma två klockor till en. Hade församlingen mer än en kyrkklockan tvingades man lämna ifrån sig de övriga, och kanske var detta ett sätt att få behålla båda. En inskription på klockan: ”Help Ihesus Maria” visar att den katolska läran då ännu ej släppt sitt grepp.
Det står också i gamla anteckningar att kyrka i mitten av 1700-talet blev ”beprydd med helig skrud”, vilket framför allt betyder att kyrkan fick en takmålning, föreställande den yttersta domen, målad av Sven Kinnander.
Det var inte alla som uppskattade målningen. När folklivsforskaren Nils Gabriel Djurklou besökte kyrkan år 1868 fann han dem vara gräsliga. Församlingen tog till sig av kritiken och vid en renovering i början av 1900-talet lät man spika upp ett nytt innertak av panelbräder, för att dölja målningarna. Men när man åter renoverade kyrkan på 1950-talet återupptäcktes målningarna, och man lät då ta bort paneltaket. Dock hade en fuktskada inträffat hos Belsebub, vilket gjorde att den delen av Yttersta domen inte gick att rädda för eftervärlden.
När man byggde om läktaren i samband med att man installerade en ny orgel, invigd i maj 1990, flyttade man trappan till läktaren. Då återfann man den gamla medeltida ingången åt väster.
Kyrkans gamla dopfunt är från tidig medeltid, och stod ursprungligen vid ingången. En kort tid under sista halvan av 1800-talet fungerade dopfunten som fot till predikstolen. Den hade då målats vit och bladrankan var grönmålad och förgylld. Vid renoveringen i början av 1900-talet flyttades predikstolen från sin dåvarande plats ovanför altaret.
Predikstolen är från 1600-talet och för att få fram originalfärgen har man varit tvungen att ta bort fem lager färg. Bland annat var predikstolen en tid dekorerad med de målade evangelistbilder som idag återfinns på läktarbarriären.
I början av 1900-talet återställdes också den gamla altaruppsatsen som är daterad till slutet av 1600-talet, även om skulpturerna kommer från olika tidsepoker. De två gestalter som finns på ömse sidor om korsfästelsescenen är troligen från ett gammalt altarskåp.
Den nattvardskopia som tidigare prydde nedre delen av altaruppsatsen flyttades 1950 till norra korväggen.
Dopfunten fick då också sin nuvarande placering.
Överstycket ovanför predikstolen, solen och duvan är av gammalt datum.
Kyrkuret som står vid korets norra sida tillverkades och skänktes till kyrkan i slutet av 1700-talet av prosten och riksdagsmannen Sven Anders Hwarfner, som var son till Ander Hwarfner, den man som ledde restaureringen av kyrkan tidigare samma århundrade.
I kyrkan yttre korvägg finns ett märkligt minnesmärke, vad som sägs vara en brynsten ”på vilket knektarna skola vässa sina bajonetter innan de drogo ut i krig” som det står i en anteckning. Denna sed ansågs ge framgång och skydd i de strider som förestod. Liknande stenar ska finnas vid kyrkor på en del håll i Tyskland, men i Sverige saknar de motstycke.
Kyrkklockan är enligt en anteckning gjuten på 1530-talet: ”Tempore Gostavi Regis Svecie et Sveno Jakobi episco Scaren”, alltså under Gustaf Vasas tid då Sven Jakobi var biskop i Skara. Det är en ovanligt stor kyrkklocka, och kan möjligen vara resultatet av att man lät smälta samma två klockor till en. Hade församlingen mer än en kyrkklockan tvingades man lämna ifrån sig de övriga, och kanske var detta ett sätt att få behålla båda. En inskription på klockan: ”Help Ihesus Maria” visar att den katolska läran då ännu ej släppt sitt grepp.
